Läsa. Dessa dagar hemma har jag läst om två favoritböcker på engelska, börjat på en tredje omläsning och dessutom börjat på en nyfådd bok. Slukar dem. Bara för att jag vill, så som jag velat hela mitt liv. Inte för att jag måste för jobbets räkning. Läsningen är avkoppling och påfyllning av fantasi. Fantasi behöver vi för att drömma. Drömma behöver vi för att se en framtid. Den finns där.
Skriva. Ja, det är väl alldeles uppenbart. De senaste åren har skrivandet minskat mer och mer och på sistone nästan stått helt still. Orden har varit kvar i huvudet allihop och det har som blivit knôkfullt där. I över tio års tid (från yngre tonåren) skrev jag dagbok varje dag. Varje dag. Det var en kanal för alla funderingar och tankar som virvlade runt och annars skulle ha tagit all tid. När jag slutade hittade jag andra sätt att skriva. Skrev sporadiskt under graviditeter och föräldraledigheter. Startade en blogg. Så lite som jag skrivit det senaste halvåret; så lite har jag aldrig skrivit i hela mitt liv. Och nu sitter orden som en slempropp i själen och vill ut. Jag har så många oskrivna berättelser som nog inte blir skrivna nu heller, men de smyger ut tillsammans med orden jag skriver nu. Förlösande. Det blir som att köra ett rengöringsprogram för diskmaskinen - all skit försvinner. :) Att sluta skriva får jag sluta upp med!
Baka. Lust. Glädje. Fokus. Tidigare har bakning fungerat som en ventil. När livet varit trist och jobbigt har det alltid funkat att baka en kladdkaka på ett kick så har allt blivit lite bättre. När lusten att baka försvinner, försvinner också min naturliga meditation, för det är vad bakning har varit för mig. En stunds fokus och återhämtning som ger glädje för fler än bara mig. Det känns jobbigt att inse att jag faktiskt har slutat baka. Det lilla jag har bakat har varit av någon slags jäkla plikt, en förväntan jag lagt på mig själv - här ska bjudas på hembakt! Det är tråkigt när ens nöjen blir till måsten. Då stänger jag av helt istället. MEN inte längre! Jag överraskade med drömtårta häromveckan - för att det är Jonas favorit. Bakade blondies häromdagen och har ingredienser väntandes på köksbänken nu.
Skratta. Detta livgivande bubblande smittande. Det har jag inte slutat helt med. Hade jag gjort det så hade jag nog legat i fosterställning konstant vid det här laget och där är jag absolut inte. Det är skrattet som har hållit mig igång. Mina barn. Alltså de är så roliga så jag skrattar högt åt dem varje dag. De har sådan humor och vet precis hur man ska larva sig på bästa sätt. Victors kommentarer på allt, Hugos underfundiga ironi. Victor ÄLSKAR att se på roliga klipp och häromdagen skrattade vi så vi tjöt båda två. Min man. Alltså hans humor är fullständigt knäpp. På vår första "date" berättade han en snuskig historia. Han har berättat att han ångrade sig i samma stund som han började berätta den, men för mig var det helt rätt! Precis såna historier som jag hört berättats under hela min uppväxt, som fick mig att känna mig helt tillfreds med honom. Det gör jag fortfarande. Och han kan fortfarande få mig att skratta. Från hjärtat. Från tårna. Mina vänner och kollegor. Alltså det är så lätt att skratta tillsammans med dem och jag har sådan tur att de finns. Skrattet var nog lite avmattat i höstas, men det har vänt tillbaka först och är väl ett tecken på den där viljan jag skrivit om tidigare. Viljan till förändring. Viljan att må bra.
Läsa skriva baka skratta.
Läsa skriva baka skratta.
Läsa skriva baka skratta.
Läsa skriva baka skratta.
Skratta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar